Under onsdagskvällen den 30/8 på Sveriges museum om Förintelsen föreläste Keith Barton, en av världens ledande historiedidaktiker, om användandet av primärkällor i historieundervisning.

Barton lyfte fram fyra syften med att jobba med primärkällor i klassrummet. Tre goda och som Barton själv uttryckte det: ”En riktigt dålig anledning.”

Att använda primärkällor in undervisningen kan enligt Barton:

1. Utveckla och skapa intresse. Källmaterialet måste vara noga utvalt för att skapa intresse hos just ungdomar så läraren bör fundera noggrant vilka primärkällor som visas i klassrummet. En samtida historisk bild eller ett fotografi kan i inledningen av en lektion eller ett moment sätta ramen för innehållet samtidigt som det skapar frågor och funderingar
2. Illustrera förfluten tid. Källmaterialet är ett sätt att visa elever hur saker och ting ”faktiskt såg ut”, vad folk sade eller skrev på just den tiden.
3. Ge bevis för och belägga svar på historiska frågor. Här poängterade Barton vikten av att eleverna använder källor i stället för att läsa källor. Detta syfte är viktigt för att öka elevernas förståelse för vad historiska källor är och deras roll i skapandet av historisk kunskap. Användandet av primärkällor i syfte att öka elevernas förståelse för hur källmaterial är bevis och belägg för historiska påståenden måste kombineras med deliberativa samtal där källmaterial diskuteras utifrån öppna frågor.

Sedan hade vi då den där riktigt dåliga anledningen till att använda primärkällor i undervisningen:

4. Analysera källor just för att de är historiska källor. Enligt Barton fyller inte analyserandet av primärkällor utifrån källkritiska kriterier någon funktion. Att låta eleverna svara på frågor om vad det är för typ av källa, om den är den tendentiös eller äkta utvecklar inte elevers historiska tänkande utan bidrar snarare till att eleverna tappar intresset för historia. Barton betonade att historiskt tänkande börjar med frågor, inte källor

Ett annat av kvällens huvudsakliga teman var frågan om historieundervisningens möjligheter att förmedla hopp. Här betonade Barton att historieundervisningen ofta tar upp negativa händelser som krig och katastrofer, och tryckte på vikten av att också plocka fram och visa på positiva alternativa samhälleliga företeelser i det förflutna som skapar hopp inför framtiden. Här exemplifierade Barton med queera communitys i Harlem, New York under 1920- och 30-talen och kooperativa japanska föreningar efter andra världskriget. I båda fallen handlade det om historiska exempel på att människor har kunnat ta egna initiativ för att förbättra sina livsvillkor.

Kvällen avrundades med en guidad visning av den utställning som Sveriges museum om Förintelsen för närvarande har i sina provisoriska lokaler på Torsgatan i Stockholm.  I utställningen presenteras sju levnadsöden – människor som hade det gemensamt att de överlevde Förintelsen och tog sig till Sverige. En väsentlig del av utställningen består av föremål – exempelvis en resväska, J-pass, brev, fångkläder – med anknytning till dessa sju människors berättelser.

Sammanfattningsvis blev kvällen ett utmärkt tillfälle för historielärare att diskutera historieämnets grund på vilken all historisk kunskap grundas – källorna och dess möjligheter och begränsningar i historieundervisningen.

• Här finns en artikel av Barton där han summerar sina tankar om de fyra olika sätten att använda primärkällor.
• Här finns en länk till utställningen Sju liv på Sveriges museum om Förintelsen.