Av Ina Nyfelt

EUROCLIO (http://euroclio.eu/) skapades 1992 på initiativ av Europarådet. Det är en paraplyorganisation som idag samlar 75 olika oberoende organisationer, sammanslutningar och utbildningsinstitutioner för dem som undervisar i historia i 40 länder I Europa. Organisationens syfte är att i olika länder arbeta med frågor som rör undervisning och utbildning i historia. Tidigt kom EUROCLIO att fokusera på länder som har erfarenhet av politisk instabilitet och stora förändringar, ofta med etniska eller religiösa konflikter och våld. EUROCLIO vill föra samman historiker och historielärare i Europa och inbjuder till erfarenhetsutbyte, fortbildning i historiedidaktik och kompetensutveckling. EUROCLIO arbetar för ett demokratiskt, öppet och ansvarstagande medborgarskap i Europa, och där är undervisningen i historia central. Det professionella sekretariatet fungerar som stöd inom olika områden och ger till exempel hjälp och stöd i planeringen av olika aktiviteter inom det egna landet. EUROCLIO är också EU:s naturliga samtalspartner i frågor rörande historieundervisning. I nuläget, sedan några år tillbaka, är Sverige och HLF inte medlemmar.

Årets konferens hölls i San Sebastian i Baskien den 2–7 april. Temat var ”How can history education change today?” Jag hade glädjen att få vara med och konferensen hade två sidor som båda gav mig mycket. Å ena sidan hölls intressanta och utmärkta föreläsningar, bra workshops med handfasta lektionsförslag och exempel på elevarbete att inspireras av, å andra sidan fanns det så många möjligheter att samtala med kollegor från så många andra länder. Samtalsämnena kom att handla om allt från styrdokument till elevantal. Viktigast var kanske frågan hur mycket undervisningstid ämnet får och vad vi kan göra av det. Det är tydligt att EUROCLIO ger dig tillgång till ett gränsöverskridande nätverk och samarbete mellan länder.

Hans Almgren och Ina Nyfelt var Sveriges representanter vid EUROCLIO:s årliga konferens i San Sebastian i Baskien den 2–7 april 2017.

Eftersom vi befann oss i Spanien kom konferensen mycket att handla om hanteringen av smärtsamma delar av historien som inbördeskriget, Francos diktatur och senare ETA:s kamp för ett självständigt Baskien. Diskussionen fann dock snabbt parallellerna i andra länder. Hur ser relationen ut mellan minnet som finns i offrens familj och släkt, den officiella historieskrivningen och den vetenskapliga historien baserad på källor och analys? EUROCLIO:s strävan efter en sund användning av historia för att bygga demokratiska samhällen genom att koppla samman historiker och historielärare över gränserna kändes äkta.

Under konferensen talade ordföranden i undervisningsrådet i Europarådet om vikten av god historieundervisning och underströk att Europarådet var klart medvetet om historieundervisningens stora betydelse inför Europas nuvarande utmaningar. Det är ett samtalsämne i alla länder, men problemet är att i tider av kris dras det alltid in på kultur och utbildning. Hon påminde om att den nationella historien måste finnas som identitetsskapande, men i ett europeiskt sammanhang. Hon påminde om att EUROCLIO är en samarbetspartner i det arbetet. Inom EU arbetar man med ett projekt som heter ”Education for diversity and democarcy” och i det arbetet bidrog vi på konferensen med en diskussion under en eftermiddag. Konferensen innehåll dessutom skolbesök och besök på minnescentrat Gogora.

Bestående intryck från konferensen var att genom att möta andras nationella historia och pröva mot din egen, skapas en ny europeisk berättelse, men det var också att historieämnet har ett mycket viktigt ansvar när det gäller att skapa ett hållbart Europa! Vi skall ha ett Europa i fred, och då behöver vi påminna om vår gemensamma historia, men också skapa länder med medborgare som lever i harmoni med sin nationella historia och med varandra. Kan vi göra skillnad som historielärare där vi står i våra klassrum? Konferensen gav många av oss tillförsikt och styrka i vårt arbete, samtidigt som vi är väl medvetna om våra olika förutsättningar. Vi i Sverige är lyckligt lottade, men de skelett vi har i garderoben bör komma fram och luftas, som exempelvis baltutlämningen eller samernas historia. På det sättet kan vi med respekt och förståelse möta historiens människor liksom nutidens européer.